Jag minns inte vilken dag det var, men en kväll hade vi en andakt.
Jag bröt ihop totalt och ville inte sitta i den ringen längre.
Utpekad som ett jävla offer, vad trodde de om mig egentligen?
Det fanns så mycket att tänka på, allt som händer
.. Allt som kommer hända och allt som har hänt. Allting.
En hand på ryggen, en annan gav kram.
Johanna bad för mig och sen gick jag ut och rökte.

Lutad mot muren stod jag, de enda ljuset som fanns var från en trasig gatulykta.
Röken spred sig i lungorna och kylan spred sig i hela kroppen.
Tårarna rann ner, andnöd för första gången på flera år.
Gatorna var tysta, bilarna hade slutat köra. Allt jag kunde höra var mina snyftningar.
Några minuter senare hörde man skrapande skor mot gruset som låg mot marken.
Längre ner på gatan gick en man rakt emot mig,
skulle han stanna och säga något tro? Skulle han ens se mig?

Jag försökte dämpa tårarna, mina snyftningar, ingen skulle få se mig svag.
Han gick sakta förbi, han stannade till för en sekund eller två.
Ur hans darrande läppar, som förmodligen var stenfrusna av kylan, hördes "Hi"
Han såg mig, han sa hej.