Förlåt.

Jag känner mig rätt så tom, rätt så ensam,
rätt så jävla borta. Skapligt sentimental är jag.
Jag har inte känt mig så här tom på x antal veckor,
vilket kan bero på att jag har haft,
världens finaste människa vid min sida,
som jag fortfarande också har.
Tre veckor idag fakiskt,
jag är otroligt lycklig med honom, helt sjukt.
Mestadels så undrar jag hur fan han står ut med mig,
jag vill ändra på mig. Det vill jag verkligen.

Men nu tar ångesten över.
Och det gör ont.
Jag vet inte vad det är som skaver i hjärtat.
Men det gör ont.

Jag hatar det mesta,
näst intill allt i mitt liv.
Allt som jag gjort mot mig själv
och alla andra i min omgivning.
Mot de som verkligen ville se leénden medans jag gav det slag.
Mitt hat mot allt har förstört min framtid,
min relation till vänner och familj.
Jag tror nästan alla ser mig på ett annorlunda sätt
än vad de gjorde för fem år sedan.

På mitt första soc-möte,
några veckor efter den största incidenten i mitt liv.
"Hur är Therese nu för tiden än innan?
- Hon sitter inne på sitt rum ständigt, hon målar mycket också.
Gubbar som har ett streck över munnen. Vi ser henne inte våran Therese längre."
Mamma var tårögd och gav mig en hemskt blick.
Jag glömmer den aldrig, inte heller den på min mormor's begravning.
När jag ser tillbaka på det så tänker jag, vad fan har jag gjort.

Jag vill säga förlåt till alla, för vilket as jag varit.
Till verkligen alla mina vänner, mina kompisar,
min familj och min släkt.
Men jag vill framförallt vill jag säga förlåt till Sara,
jag vet att jag har svikit dig, jag vet detta.
Jag vet att det skaver i hjärtat på dig.
Jag vet också att det kommer ta tid innan det blir som förr,
eller det kanske det aldrig blir. Men det går att försöka.
Jag är redo att försöka, men bara om du vill.
Och jag ångrar mig för det här, det var inte mening att det skulle bli såhär.
Men om du vill, och kan.
Så får du gärna se det ifrån mitt håll,
ser du hur glad jag blivit?
Ser du hur lycklig jag är?