And you can't stop me from falling apart,
cause' my self-destruction is all your fault.

Jag vill skriva massor, men det finns så lite att säga.
Jag har kort tid på mig dessutom. Jag borde sova egentligen.
Jag ska upp klockan sex - halv sju. Det svider.

Mina armar kliar, jävla köttsår. Jävla blödningar som läker.
Jävla skola, jävla lärare, jävla läxor, jävla PTSD, jävla psyksjukdomar, jävla fittliv. Jävla allting.
Jag vill krypa upp hos min mamma, fast hon sover,
samtidigt som jag vill spräcka skallbenet på någon.

Min medicin hjälper inte, jag måste ha högre dos.
Men jag tvivlar på om BUP vill ge mig det,
jävla fittor. Ska spränga stället en vacker dag.
Jag grät på min matematiklektion förut, jag förstod ingenting,
det tog tusen år för våran vikarie att förklara vad skala var.
... Men jag förstod ändå ingenting.
Jag måste vara mentalt efterbliven eller något i den stilen åtminstone.
Jävla, jävla, jävla och jävla.

Jag oroar mig i onödan också, tror jag.
Varför är du så tyst för? Vad gör jag för fel?
Det gör ont inom mig, brutalt. Jävla ångest.

VAD FAN ÄR DET MED MIG?!
Jag lyckas jämt göra mig själv så jävla besviken.
Hela jävla tiden, gång på gång på gång.
Finns det inte en knapp någongång så det går att stänga av?
Eller kanske ett facit över livet? Hittar ni det, så hör av er är ni snälla.